Högskoleprovet
Art Spiegelman: Maus (Brombergs förlag) - förintelsen utlagd som serie

Några minnen av mitt möte med Ragnar Thoursie av Gudrun Hagliden

Thoursie Jag mötte Ragnar när han på sin ålders höst  deltog  i det som kallas dagverksamheten anordnad på flera seniorcenter i Nacka. Jag har hand om ett litet bibliotek på seniorcentret. Där har jag en gång i veckan högläsning med sång och dikt. För tre år sedan kom Ragnar och lyssnade. I förväg sa han försynt men med glimten i ögat att om han avlägsnade sig lite tidigare så berodde det inte på mig utan på att han blev trött och behövde vila.
Jag kände till honom som poet och hade läst hans diktsamling ” Kråkorna skrattar”. I januari 2009 vinkade han mig till sig efter en kulturtimme och sa att han ville be mig om en sak. Jag såg att han var rörd och hade svårt att tala.

Thoursie2  Han överlämnade manus till"Sånger från äldreomsorgen" och bad mig granska det och se om jag hittade några tryckfel. Jag tyckte det var ett hedersuppdrag.
Manuset var en diktsamling på prosalyrik om hur det är att vara gammal i dagens Sverige och hur Ragnar upplevde sin situation. Jag såg att två av dikterna var tillägnade mig och kulturtimmen. Då sträckte jag på mig.
Några dagar senare fick jag komma hem till honom och återlämna manuset och listan på de tryckfel jag hittat. På väggen i hans rum satt det vackra lapptäcke som hans mor Signe sydde när hon var över åttio år. Diktsamlingens omslag återgav detaljer av lapptäcket.
Ragnar gav mig sin bok ”Igelkottsfrid” som utkom 2007, en samling korta berättelser från hans barndom och ungdom så innerligt och personligt skrivna. Jag fick även en skrift med talet som Kjell Espmark höll om Ragnar, när han tilldelats Svenska Akademiens Kungliga pris december 2008.
Ragnar blev snart i behov av mer omvårdnad och fick plats på ett äldreboende i Saltsjöbaden. Jag besökte honom där några gånger.

Thoursie  En eftermiddag läste jag för de boende ett urval dikter ur ”Sånger från äldreomsorgen”. Ragnar berättade för mig innan att det var den av hans böcker som han rönt mest uppskattning och uppmärksamhet för. Han var själv förvånad över det och tyckte nog att han lagt ner mycket mer arbete på sin stora roman ”Elefantsjukan” som kom 2003 och handlar om ett ämbetsverk.
Ragnar fyllde nittio år nästan samtidigt som hans sista diktsamling utkom. Han intervjuades i radio, tidningarna skrev helsidesartiklar om honom, fotograferna tog närbilder.
Men krafterna sinade och han avled mitt i den varma sommaren 12 juli 2010, precis när ett program om honom sändes i P1, har sonen Jonas berättat för mig.
Jag var med på hans begravning i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden. Musik framfördes på fiol och orgel. Fiolen hade tillhört Ragnars pappa Johan Algot, som var mycket musikalisk. Den hade hängt på väggen i Ragnars hem. Ingen hade spelat på fiolen sedan femtio år tillbaka. Den unga violinisten i kyrkan var lite ängslig för om strängarna skulle hålla. Men fiolen hade en mjuk vacker klang, som fyllde hela kyrkan.
Och solen sken snett in genom fönstret. Det var 3 september och ett lätt höstregn hade fallit på morgonen.  

Gudrun Hagliden  

Comments