Jag åkte till Dublin med min familj. På flyget deklarerade ett irländskt par att irländare är ett lyckligt folk. Det tvivlar jag inte på. Och när mixen av sommar och koldioxidutsläpp tynger ett folkstinnt Dublin city, lockar havet och Dublinbukten. I norr ligger Malahide Castle och i söder Sandycove och Bray. Vi är nu i Sandycove, i Martello Tower – ett försvarsverk byggt av engelska armén som försvar mot Napoleon. Här utspelar sig första kapitlet i James Joyces roman Odysseus.
Buck Mulligan blickar i gul morgonrock ut över Scotmans’ Bay med rakkniv i näven och rakspegeln på bröstvärnet. Det är en tidig morgon, och luften är fuktig. Det är nästan vindstilla. ”Kom upp, Kinch, din förskräckliga jesuit”. ”Det snorgröna havet. ...Det pungkrympande havet. ...Hon är vår stora moder. Kom och titta!”
Du måste nästan ha varit där, på tornets tak, för att begripa romanen. Någon har sagt att ”Joyce kan man inte läsa – man kan bara läsa honom om igen.” Olof Lagercrantz skriver att ”ett av de anspråk Odysseus reser är att inte hävda något alls, men finnas till.
Kjell Arwe
