Sporrad av en diskussion om Wilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson som vi hade på lunchrasten idag kom jag att fundera på hur skönlitteraturen idag används inom skolor och lärande.
När jag var gick på grundskolan (vilket inte är så himla längesen som man kan tro) fick vi läsa ett urval av svenska klassiker som en del av svenskundervisningen. De titlar jag minns ur det här urvalet är Röda rummet av August Strindberg, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, Utvandrarna av Wilhelm Moberg och Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Vi fick säkert läsa mycket mer än så (får man hoppas i alla fall… det känns som en viss övervikt åt de ”gubbarnas” perspektiv) men det är de här titlarna som jag minns.
Det som slog mig under min lunchrast och våra samtal kring Wilhelm Moberg och Lo-Johansson är en undran vad en 14-årig tjej eller kille egentligen möter när de läser den här litteraturen. Moberg och Lo-Johansson beskriver ett Fattigsverige som inte finns längre, eller åtminstone är radikalt annorlunda är vårt. Går det för yngre läsare att identifiera sig med dessa författares karaktärer och miljöer? Jag minns att många av mina kompisar tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att läsa de här böckerna. Jag själv kan fortfarande vara lite smått indignerad över att vi var tvungna att läsa Röda rummet i den åldern. Att bli tvingad att läsa just den romanen, som i sin egenskap av satir kräver en förkunskap om de politiska förhållandena vid 1800-talets slut, är direkt kontraproduktivt agerande om man intressera ett gäng skolbarn för litteratur.
Men det går inte att förneka för den effekt som en skönlitterär upplevelse kan ha för att vidga perspektiven hos läsaren. Att läsa skönlitteratur kan vara så himla undervisande, inom flera olika ämnesområden. 
Jag minns att jag läste Toni Morrisons Beloved och kände att jag fått en helt ny förståelse för de fruktansvärda konsekvenserna av slaveriet i den amerikanska södern. De människor som förts bort och förslavats, som tidigare känts som siffror i en historiebok, tycktes mig nu vara kött och blod. Inte bara var romanen oerhört välskriven och gav mig en estetisk upplevelse, den hjälpte mig även att nyansera och problematisera kunskaper jag redan hade om ett ämne.
På samma sätt sitter andra läsare, kanske i skolbänken, och känner att hela gamla statarsverige blir levande genom Moa Martinsson eller Ivar Lo-Johansson. Ett påtvingat läsande, som med mig och ”Röda rummet” kanske inte är bra, men läsande, när man tar till sig och äts upp av boken, kan vara en ögonöppnande upplevelse.
Skönlitteratur kan levandegöra och iscensätta kunskap på ett sätt som vi borde utnyttja mer. Jag blev glad när en lärare som besökte LärForum med sina vuxenstuderande elever berättade för mig att hon uppmuntrade sina elever att välja en anknytande skönlitterär bok att ha vid sidan av den kurslitteratur de lånade.
Den här läraren hade elever som pluggade omvårdnad men inom skönlitteraturen ryms allt. Alla människans idéer och perspektiv. En uppsjö av ämnen och problemställningar. På något sätt är det underligt att skönlitteraturen alltmer ses som underhållning, när den har, och kan ha, så mycket mer kvalitéer än så. Skönlitteraturen kan ha en plats inom allt lärande.
Tobias Willstedt
Håller verkligen med om att skönlitteraturen i många avseenden kan vara kungsvägen till fördjupad kunskap.
Utmaningen nu för oss i bibliotek och lärmiljöer är att inte förväxla genrer med format. Vi bör sluta att beskriva skönlitteraturen som något enbart "fysiskt", d.v.s som en pappersbok. Vi bör presentera och levandegöra skönlitteraturen på ett plattformsoberoende sätt där e-böcker, ljudböcker och sist men inte minst, det muntliga berättandet får lika stor plats och uppmärksamhet som pappersboken.
Det är ju berättelsen som ska vara i fokus, inte formatet.
Med andra ord:
Leve skönlitteraturen!
Som text, ljud och gemenskap!
Som fysisk, virtuell och andlig upplevelse!
Posted by: Åke Nygren | 12/21/2006 at 10:22 fm